Schackhistorik
[ Hem ] [ Upp ] [ Schackhistorik ] [  Schack i Kungsbacka ] [ Styrelser 1920- ]

LITE SCHACKHISTORIK

Schack är ett mycket gammalt spel. En del schackhistoriker daterar föregångare till spelet så tidigt som ungefär år 3000 f Kr. Som bekant har det funnits mycket högtstående kulturer i Kina och Indien, när vi i Europa fortfarande befann oss på en mycket primitiv nivå. På 500-talet hade det i Indien utvecklats ett spel som kallas tschaturanga. Rutornas antal och pjäserna var detsamma som nu, men reglerna för pjäsernas gång var helt annorlunda än i nutida schack.

Från Indien spred sig spelet till Persien (numera kallat Iran) och perserna lärde i sin tur spelet till araberna, som förde det vidare till Europa i sin kamp för att erövra även denna del av världen. Ett av många mycket positiva bidrag till vår kultur var schackspelet.

I mitten av 1000-talet var det ett omtyckt tidsfördriv vid hoven bland adelsmännen i Spanien, Italien och Tyskland att spela schack. Spelreglerna genomgick en del förändringar och först på 1500-talet hade de funnit sin nuvarande form.

År 1561 utgav den spanske prästen Ruy Lopez en lärobok i schack, där olika spelöppningar analyserades. Filip II arrangerade vid sitt hov matcher mellan spanska och italienska mästare. Araben Stamma utgav 1737 en bok, i vilken han framförallt behandlade slutspel. Den fick betydelse för spelets framtida utveckling. På 1750-talet vann den franske mästaren Philidor världsrykte. Han spelade ofta på Café de la Régence, där det än idag spelas schack.

På 1830-talet fick schackvärlden en ny mästare i L C Labourdonnais. Dennes matcher mot MacDonell drog stor uppmärksamhet. Efter Labourdonnais död 1840 övertogs hegemonin av hans lärjunge St Amant, denne besegrades dock av Howard Staunton och i fortsättningen flyttades intresset för schack över till England.

I samband med den stora utställningen i London 1851 arrangerades en internationell schackturnering och den moderna tiden för spelet tager sin början. Segrare i turneringen blev en trettioårig tysk professor vid namn Adolf Anderssen. Han var klart överlägsen sina konkurrenter med sitt briljanta spel. Anderssen fann dock snart sin överman i schackvärldens första underbarn Paul C Morphy.(född 1837 i Lousiana, USA), denne reste 1858 till Europa. Han spelade en rad matcher i London och Paris mot den gamla världens mästare. De slutade alla med seger för Morphy. Han drog sig dock på höjden av sin bana bort från aktivt spel och Anderssen blev åter mästare.

1866 led Anderssen nederlag mot Wilhelm Steinitz. Denne försvarade sedan i 28 år sitt världsmästerskap. Först 1894 besegrades Steinitz av den 26-årige mästaren Emanuel Lasker. De följande åren är rika på schackevenemang. Philsbury och Tarrash med flera framträdde som tronpretendenter. Den polske stormästaren Rubinstein besegrade världsmästaren i ett sensationellt parti under S:t Petersburgsturneringen 1909. Lasker och Rubinstein delade första pris i denna tävling. De följande åren deltog ej Lasker i turneringar och Rubinstein var framgångsrikast.

Turneringen i San Sebastian 1911 samlade världens främsta mästare med undantag av Lasker. Rubinstein hade att kämpa med med Tarrasch, Schlechter, Maroczy, Vidmar, Nimzowitsch och Marshall. Slutsegern i turneringen gick till den 23-årige kubanen José R Capablanca, denne hade tidigare grundligt besegrat Marshall, men var fortfarande okänd i Europa. Capablanca var det andra av schackhistoriens underbarn, senare kom Sammy Reshevsky och Bobby Ficher. Med underbarn i dessa sammanhang brukar man räkna de som utan "formell schackutbildning" helt på egen hand lär sig spelet vid mycket unga år. Capablanca lärde sig spelet som 4-åring genom att studera sin far spelande schack med en annan herre. Capablanca visade snart att framgången inte var en tillfällighet. I den sista stora turneringen före första världskriget i S:t Petersburg 1914 gav han Lasker en hård kamp från första ronden till den sista. Lasker lyckades via en briljant slutspurt besegra Capablanca, som länge var i klar ledning och förvisa nykomlingen till en andra plats. I samma turnering gjorde ryssen Alexander Aljechin sin första stora insats och slutade på tredje plats.

Första världskriget stoppade schackturneringarna tills vidare och äntligen 1921 kom det till stånd en ny titelmatch mellan Lasker och Capablanca i Havanna. Utmanaren segrade klart med 4 - 0 jämte 10 remipartier. Capablanca visade sig vara en värdig världsmästare och firade med sin virtuosa konst stora triumfer.

1927 möttes Aljechin och Capablanca i en titelmatch om världsmästerskapet. Den nye mästaren dominerade sedan de följande årens tävlingar och särskilt den överlägsna segern i San Remo 1930 kan nämnas. Fem år senare började Aljechin visa tecken på tillbakagång (problem med spriten) och besegrades hösten 1935 av den holländske stormästaren Max Euwe. Aljechin återkom dock och tog överlägset tillbaka världsmästerskapet i en titelmatch 1937. Andra världskriget hämmade sedan schackspelets internationella utbyte och Aljechin behöll titeln till sin död 1946.

För att få en ny världsmästare anordnade världsschackförbundet 1948 en turnering, som slutade med seger för Botvinnik. Denne försvarade sedan sin titel mot Bronstein och Smyslov. Vid ett förnyat möte med den senare besegrades Botvinnik med 12½ - 9½. Den 35- årige Smyslov blev därigenom den sjunde världsmästaren genom tiderna. Vid 1959 års turnering blev det en hård strid mellan Keres och Tal, varvid den sistnämnde segrade. Han blev även världsmästare 1960, men följande år återtog Botvinnik titeln.

1962 års kandidatturnering vanns av Petrosjan, med Keres ännu en gång på andra plats. Petrosjan vann sedan 1963 års VM-match. I kandidatmatcherna 1965 (man spelar nu matcher i stället för en stor turnering) segrar Spasskij i tur och ordning över Keres, Geller och Tal. Följande år försvarar dock Petrosjan sin titel. Tre år senare segrar Spasskij efter en hård kamp med två poäng. I Reykavik 1972 förlorar Spasskij mot Bobby Fisher i en skandalbetonad match, där amerikanen periodvis helt ägnade sig åt psykologisk krigföring.

Tre år senare abdikerade Fisher utan strid. Den unge ryssen Anatolij Karpov (född 1951 i södra Ural) slog i kandidatmatcherna ut Spasskij och Kortnoj. När Bobby Fisher trots flera uppmaningar vägrade att ställa upp tilldelade världsschackförbundet Karpov titeln. 1985 blev ryssen Garri Kasparov världsmästare.